En hjälte i lärande teori?

Sitter här på morgonen och läser allas bloggar. Det är märkligt när idéer slår en. Jag insåg precis att så fort jag sätter mig ned och ska börja rita en gestaltning av någon lärande teori blir de elever som är med i bilden förr eller senare alltid någon form av hjälte.

Det slog mig att det nog faktiskt är min syn på mina elever. När jag började tänka på det så sa min LLU på min första VFU att, "visst är det härligt att få utbilda morgondagens hjältar." De orden har på något sätt alltid fått hänga med genom min utbildning.

Under de senaste dagarna jag suttit och läst om alla möjliga olika lärande teorier och funderat över skillnaden mellan Modernismen och Postmodermimen och var i allt detta kognitivism och sociokulturell teori hör hemma. Någonstans på vägen har min bild av eleven försvunnit för mig. Den bilden som jag på något sätt vill hålla kvar samtidigt som jag reder ut teorierna.

Men det är svårt att förklara den bilden av eleven, eller den stolta känsla man får när man ser sina elever hjälpa varandra att nå fram till ett gemensamt mål eller klara det där provet som var omöjligt eller att sätta sig bredvid en kompis som verkligen behöver någon. Då ser de inte länger ut som några små taniga tonåringar  utan fullfjädrade hjältar i full gång att rädda världen.

Jag har många gånger under min utbildning hört jämförelsen "se en elev som ett tomt papper som ska fyllas med kunskap"

Men vad blir då min bild av eleven och hur förhåller det sig till de lärande teorier som redan finns ?